"Medges ej..." sa kassören.
Jag tittade hungrigt på maten och kved "nehe... nehe..." med gråten i halsen.
Han tittade medlidande på mig och sa med sin vänliga stämma "Det är lugnt, jag bjuder!"
Jag sansade mig fort, slängde ur mig ett "tack hörru det var bussigt" och sprang därifrån, lyckligare än någonsin.
Jag har nog aldrig känt mig så fattig förut...

Inga kommentarer:
Skicka en kommentar